Kvinnor i stridande befattning

Foto: Försvarets Bildbyrå

När nu pliktlagen lagts på is har jag börjat fundera över varför inte fler kvinnor söker anställning inom Försvarsmakten (FM). I ett läge där FM är i stort behov av frivillig och kvalificerad arbetskraft borde den generella upplevelsen i samhället vara att båda könen är lika välkomna och lika viktiga för att lösa de uppgifter som FM är satta att klara av. Jag säger inte att FM blundar för den snedvridna könsfördelningen, men det är så situationen uppfattas.

Enligt min uppfattning debatteras i för liten utsträckning de uppgifter som våra militära förband dimensioneras för, liksom det verkliga och bakomliggande behovet som borde vara drivkraften till hur förbanden skall bemannas. T.ex. diskuteras att för vissa förband sänka de fysiska intagningskraven för kvinnor vilket skickar helt fel signaler. Detta leder tankarna till att man är beredd att offra kvalite inom ett område och i värsta fall människoliv för att uppnå en jämnare könsfördelning, vilket knappast gör FM till en mer attraktiv arbetsgivare.

I vissa fall måste en operatör vara extremt uthållig och orka bära bördor tyngre än de flesta kvinnor klarar, men nog kan det i en mängd andra skarpa situationer vara mer fördelaktigt att vara kvinna än man.

Jag tror att om man målmedvetet bryter ner bilden av de uppgifter som Försvarsmakten skall lösa och med kraft försöker bryta sönder den föråldrade macho-kultur som jag av och till fortfarande upplever när jag rör mig på militär mark, kommer man att kunna utveckla Sveriges förband i en mer ändamålsenlig riktning och utifrån detta få den naturliga könsfördelning som faktiskt är nödvändig för att skapa en tillräckligt dynamisk och anpassningsbar försvarsmakt.

I ett antal artiklar framöver har jag för avsikt att diskutera ämnet vidare, och i detta nummer presenteras en inledande artikel; en bild av kvinnas roll och påverkan i försvarsmakter världen över.

Kvinnor i stridande förband

Kvinnors närvaro i det militära sträcker sig över 4000 år tillbaka i tiden, genom ett stort antal kulturer och nationer. De har spelat många roller, från forntida krigarkvinnor till dagens moderna medlemmar som på olika sätt tjänstgör i konflikter världen över. Trots sina uppgifter i tidigare samhällens arméer är kvinnors funktion i krigsmakten, särskilt i strid, kontroversiell och det är först i modern tid som kvinnor börjat få en mer framträdande roll.

Dagens debatt

Kvinnans förmåga att fungera i strid har över hela världen blivit en omtvistad fråga. Många ser uteslutandet av kvinnor på slagfältet som en form av genusdiskriminering. Som argument, både för och emot, resoneras kring fysiska och psykiska olikheter, effekten av det motsatta könets närvaro och den traditionella synen på män som soldater.

Vissa samhällen har valt att inte tillåta kvinnor att kämpa för sina länder, medan andra har använt kvinnor att slåss i stor utsträckning. Ett exempel på det senare var den sovjetiska militären under andra världskriget, då inte mindre än 800000 kvinnor tjänstgjorde, varav nästan 70 % i stridande befattningar.

I moderna krig existerar sällan en frontlinje men i sådana roller som t.ex. militärpolis i konvojeskort eller vid vägspärrar har ändå, vid flera tillfällen, kvinnor dragits in i stridigheter som en del av en blandad enhet. Ett exempel på detta är Sgt Leigh Ann Hester, som för särskilda insatser i Irak 2005 (”Raven 42”) dekorerades med Silverstjärnan, U.S. Army:s tredje högsta dekoration. Även om sjuksköterskor under beskjutning tidigare hade fått den här utmärkelsen, var Hester den första kvinnan att ta emot den för direkt deltagande i strid.

Trots att kvinnor i de flesta länder tillåts tjänstgöra i det militära, är det bara ett fåtal som erbjuds anställning i stridande befattning. Några länder som tillåter detta är bland andra Danmark, Finland, Frankrike, Israel, Norge, Sverige, Tyskland, Kanada och Nya Zeeland. Andra nationer medger endast tjänstgöring vid vissa vapenslag, t.ex. Storbritannien, som tillåter kvinnor att tjänstgöra i artilleriet men inte i infanteriet. USA tillåter kvinnor i flygvapnet och Turkiet använder kvinnliga officerare som piloter för bombflyguppdrag över norra Irak och vid patrullering för ISAF i Afghanistan.

Flera argument förs fram till förmån för kvinnor i stridande förband men också emot. Många av dessa koncentreras till fysiska skillnader mellan män och kvinnor, men också till olikheter i mentalitet och effekterna på hur de båda könen påverkar varandra i strid. Eftersom mycket få länder, genusmässigt, har en fullt integrerad militär, finns det också få erfarenheter som kan bevisa eller motbevisa de argument som används i debatten.

Kvinnans fysisk

Den mest uppenbara oron rör kvinnors fysik. Det kvinnliga skelettet har lägre bendensitet och är därmed känsligare för benbrott. Inom flyget finns en farhåga att den kvinnliga kroppen inte klarar av de g-krafter som stridspiloter utsätts för. Vidare sägs kvinnligt relaterade hälsofrågor vara en orsak till att den stora majoriteten av ubåtstjänster inte är öppen för kvinnor. Även blandat kön på liten yta är en svår frågeställning. Kvinnor har lägre halt av röda blodkroppar och hemoglobin än män och därmed lägre syreupptagningsförmåga och lägre förmåga för uthålligt arbete. De flesta kvinnor har även lägre muskelmassa än de flesta män, och därmed lägre styrka, men detta är individberoende.

”The Traditionalist Center for Military Readiness” uttalar att ”Kvinnliga soldater, i genomsnitt, är kortare och mindre än män, har 45-50% mindre styrka i överkroppen och 25-30% lägre aerob kapacitet, vilket är avgörande för uthållighet”. Dock görs i en artikel i ”Army Times 29 juli, 1996”,bedömningen att vissa kvinnor faktiskt besitter de fysiska attribut som är lämpliga för att bli stridande soldat.

Psykologisk påverkan

Kåranda nämns också som en anledning till att kvinnor inte tillåts delta i stridande enheter. I själva verket har många soldater uppgett att de inte vågar lita på att en kvinna har förmågan att lösa ut sina uppgifter i strid. Det finns också en oro för att romantik mellan män och kvinnor skulle störa ett förbands stridsvärde och en rädsla för att kvinnor medvetet skulle bli gravida för att slippa delta i stridsrelaterade operationer.

Den amerikanska försvarsmaktens regler från 1994, som förbjuder kvinnlig medverkan i stridande förband av brigads storlek eller mindre, håller på att omvärderas. Col Cheri Provancha, tidigare stationerad i Irak, hävdar att: ”Detta krig har visat att vi måste se över den här policyn, eftersom kvinnor redan är där ute och genomför jobbet”.

Ett tredje argument mot att inkludera kvinnor i stridande förband är att de, vid ett eventuellt tillfångatagande, riskerar att torteras och utsättas för sexuellt våld. I en amerikansk ”Presidential Commission Report” konstaterades att manliga krigsfångar, som varit föremål för fysisk tortyr, aldrig utsatts för sexuella övergrepp, medan detta nästan alltid är fallet för kvinnor.

Rhonda Cornum, då major och kirurg inom flygvapnet, nu brigadgeneral och chefskirurg för ”United States Army Forces Command”, var krigsfånge i Irak 1991, och blev vid hemkomsten ombedd att dölja hur hon blivit ofredad i fångenskap. Cornum avslöjade dock övergreppen och uttalade att ”Många gör en stor sak av att bli antastad, men i hierarkin av saker som gick fel, låg detta ganska lågt på min lista”.

Slutligen framhävs från flera håll att t.ex. den amerikanska regeringen missar en viktig källa till rekrytering genom att inte införliva kvinnor för deltagande i stridsrelaterade militära operationer. Regeringen skapar en militär som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare, vilket innebär att den på sikt kommer att få stora problem att fylla sin organisation med dugliga soldater.

Funktionella problem

I boken ”On killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society”, nämner Lt Col Dave Grossman att kvinnliga soldater i det israeliska försvaret (IDF), sedan 1948, officiellt är förbjudna att tjänstgöra i stridsrelaterde operationer (2001 började kvinnor på försök att tjänstgöra i IDF stridande förband). Anledningen till att ta bort kvinnliga soldater från fronten var inte deras kapacitet, utan den manliga infanteristens sätt att reagera efter att ha sett kvinnliga soldater skadas i strid. IDF såg att de manliga soldaterna fullständig tappade behärskningen och att de upplevde en okontrollerbar, skyddande och instinktiv aggression.

Grossman konstaterar också att militanta islamister sällan, om någonsin, ger upp kvinnliga soldater. Detta kan i modern krigföring vara till nackdel då faktorer som kan minska soldaters stridsmoral noggrant övervägs. På samma sätt låter sig inte irakiska och afghanska civila skrämmas av kvinnliga soldater. Att i dessa miljöer ha kvinnliga soldater inom ett stridande förband har dock också sina fördelar. Kvinnliga soldater tillåts i högre grad att närma sig kvinnliga civila och i vissa fall kvinnor i områden med segregerade moskéer. Samtidigt orsakar de mindre provokation bland den ockuperade befolkningen. Ett tydligt exempel på detta är att det finns kvinnlig amerikansk militär personal som är särskilt utvald för att delta i patruller och razzior för detta ändamål.

I artikeln ”Women in action från 1999” nämner frilansjournalisten Melody Kemp att de australiska soldaterna har uttryckt samma oro, d.v.s. att de ”är motvilliga att ta med kvinnor på spaning eller särskilda operationer, eftersom de fruktar att när det gäller strid, eller upptäckt, kommer deras prioritet vara att rädda kvinnorna och inte att slutföra uppdraget.” Samtidigt som män skulle kunna programmeras att döda, är det inte lika enkelt att programmera män att försumma kvinnor.

Många ser uteslutandet av kvinnor från militära stridsuppgifter som ren könsdiskriminering och att orsaken, enkom, är en följd av en traditionalistisk syn på soldatlivet som ett yrke för män. Många påpekar att det finns många historiska exempel på att kvinnor fungerat väl på slagfältet.

Magnus Andersson, KJ 92/93
magnus.andersson@kustjagarna.se