INLEDNING
Idag har vi ett djupt bilateralt samarbete med Finland som snudd på är ett osignerat ”försvarsförbund”. Alla svenska och finska vapengrenar har dels sina egna gemensamma övningar exvis flyg och olika arméförband, dels övningar där Finland och Sverige samövar med andra utländska styrkor i s.k. Joint Exercises. Vad som är mindre känt är hur och när detta samarbete startade och att AMF och de finska kustjägarna på Nylands Brigad är de förband som är en stor del av ursprunget till det nu mycket omtalade samarbetet. Även KJV har bidragit med en liten liten bit då vi sände Årets Kustjägare 2001 – Emil Andersson - till Nylands Brigad.
KA:s reservofficerare var 1952 troligen de som först startade övningssamarbetet med Finland. Det var i början på 1950-talet känsligt för Finland att ha övningsverksamhet med främmande makter. Men tävla fick man ingen kritik för – läs rysk. Så KA:s och Flottans reservofficerare skapade de NORDISKA MARINA TÄVLINGARNA som var en dold övningsverksamhet sponsrad av resp. Försvarsmakt. Med reservofficerarna reste flera ”höga dignitärer” d.v.s. yrkesofficerare (överstar, generaler, amiraler)till tävlingarna, som av olika anledningar ville träffa sina, främst finska motsvarigheter. Intresset från de norska och danska generalerna/amiralerna var lika stort.
Det har sedan 1960-talet varit regelbundna ömsesidiga möten mellan olika svenska militära chefer och deras nordiska kollegor. Ofta var dessa möten sociala med vissa militära inslag. Man ville helt enkelt lära känna varandra och utbyta information, som kanske inte alltid passade att göra i skrift. Dessa möten med Finland på olika nivåer resulterade egentligen inte annat än i utbyten av olika erfarenheter vilket var viktigt.
Men i mitten på 1990-talet skedde en stor förändring. Om den startades av militären eller politikerna har varit svårt att utröna, MEN samarbetet startades i två helt olika militära spår delvis på grund av organisationsstrukturen i varje land. Detta blev lyckligtvis väldigt framsynt hanterat av våra länders respektive försvarspolitiker.
Man måste dock komma ihåg att på 90-talet var det stora reduceringar inom den svenska Försvarsmakten. Vi hade ju ingen aggressiv fiende längre efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Återtagningen skulle få 10-års förvarning – sa politikerna. Sverige skulle börja försvaras utomlands med erfarenheter från Balkan. Nya militära system gjordes bara i enstaka enheter och började kallas DEMONSTRATORER.
Vi hade 1999 en general (Johan Kihl) som beskrev framtidens krig som ett CYBERKRIG men han fick då inte genomslag för sina framsynta idéer. Hela Amfibiekåren skulle reduceras till - en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner, men det blev inte det heller. Det blev bara en bataljon med ett kustjägarkompani utan egentligen något tung eget understöd.
Detta i sin tur skapade en akut överlevnadsfråga för cheferna inom Amfibiekåren och man ville därför undersöka hur man tänkte i Finland, som då inte hade planer på några större reduceringar.
De svenska kustjägarna har ju alltid varit organiserade inom Marinen. Men som alla vet så har kj-komp ju tillämpat mycket av den svenska arméns instruktioner, skjutregler – ja allt i armén som vi kunde ha nytta av. Vi kunde ofta skicka officerare på arméns kurser. Med tanke på alla försvarsgrensstrider så upplever jag att kustjägarna alltid varit välkomna att ta del av arméns kurser underlag mm. Så var dock inte fallet för kustjägarna i Finland. Alla jägarförband organiserades inom finska armén där de finska kustjägarna förde en tynande tillvaro. I Finland utvecklades kustjägarverksamheten i mindre skala, som en liten men undanskymd del av infanteriet.
Finska och svenska stridsbåtar i förbrödning
En tidigare bataljonskommendör för den tidigare Kustjägarbataljonen i Obbnäs, överste Ilmo Kekkonen beskrev ett besök till Vaxholm på 1980-talet :
...att ”den svenska amfibiekåren hade mer trasigt material inne för reparation än vad hela vår bataljon hade till förfogande”.
Vid den stora finska försvarsmaktsreformen 1997 överfördes dock såväl det fasta kustartilleriet som Nylands Brigad, som utbildade kustjägare, från armén till marinen. För kustjägarna var detta en lyckträff. Från att ha varit en undanskymd och underfinansierad del av infanteriet kom man att gå i bräschen för den nya marina utvecklingen, som betonade förmåga till rörlig strid. Infanteribakgrunden lämpade sig dock bra för utvecklingen
Men som nämndes ovan så startade det blivande samarbetet i två separata spår från 1995 och ett
gemensamt tredje spår:
- dels genom resp. flottans chefer inom
- respektive länders marin
- dels genom resp. marins KUSTJÄGARE
- dels ett hitintills starkt och politiskt agerande
Jag har valt att ta med några av de personer som haft avgörande betydelse för skapandet och vidmakthållande av det militära samarbetet mellan Finland och Sverige.
Nedan beskriver jag det viktigaste händelserna i kronologisk ordning:
1995
Kustjägarna: Svenska Amf-trupper på flottbesök i Hangö med HMS Händig och några Stridsbåt 90. Det svenskarna egentligen ville var att träffa finska kustjägare men de låg i Dragsvik/Ekenäs. När de finska värdarna upptäckte detta så fixades ett besök till Dragsvik
1996
Flottan: Försvarsrådet/regeringen i Finland bestämde att flytta kustartilleriet och Nylands Brigad från armén till marinen från den 1 juli 1997. Beslutet grundades på den försvarspolitiska redogörelsen som gavs ut vintern 1997
Politikerna: Som försvarsrådets generalsekreterare hade viceamiral Kaskeala ansvaret att skriva redogörelsen. Under förberedande diskussioner med den politiska och försvarsledningen diskuterades också mycket om möjligheter att öka samarbetet mellan försvarsmakterna av Sverige och Finland
1997
Flottan: kom respektive marincheferna (amiralerna Illi och Nordbeck) med ett förslag om gemensamma sjöövervakningen och marina övningar
Kustjägarna: 30 amf-officerare från KAS/KAC (kustartilleriets utbildningsenhet) besökte Hangö Kustsektion under ledning av den svenske översten Krister Arweström. Temat var kuststriderna vid Hangöfronten under kriget samt info om KA i Finland. I sitt tackbrev en vecka senare föreslog Arweström att man kunde utveckla samarbetet.
Politikerna: Förre presidenten Koivisto höll den 22 april ett tal i Finland där han argumenterade för ett ökat finländsk-svenskt samarbete på försvars- och säkerhetspolitikens område. Han önskade mer samverkan när det gäller försvar . Björn von Sydow och Anneli Taina skrev i samma ämne den 26:e april en gemensam artikel till SvD och Helsingin Sanomat. I deras artikel föreslogs bl.a. integrering av sjöövervakningssystem och gemensamma övningsaktiviteter. Artikeln förberedes mellan Försvarsdepartementet och Försvarsministeriet. Ansvariga var genlt Johan Hederstedt, då militära rådgivaren till von Sydow och viceamiral Juhani Kaskeala, då chefen för försvarspolitiska avdelningen.
Vi hade kommit fram till – säger von Sydow i Riksdagen:
...att våra länders alliansfrihet har kommit att bli alltmera lika varandra och att vi därför borde göra en inventering av om det finns några möjligheter att förstärka samverkan när det gäller försvar, materiel och forskning. Det nämndes utbyte av officerare till högskolekurser, möjligheten att sätta upp en gemensam trupp, en bataljon för internationell tjänst osv.
1998
Flottan: Hölls den första bilaterala flottövningen i Bottniska viken. Därefter arrangerades dessa Loviisa/Lovisa manövrar årligen antingen i Bottenhavet eller i Ålandshav/Norra Östersjön.
1999
Kustjägarna: C KAS (KA Skjutskola) öv Arweström och hans stabschef besökte Nylands Brigad (NylBr) för att följa med en kustjägarövning. Brigadkommendör Stig-Göran Grönberg och C KABAT/NylBr överstelöjtnant Jukka Tilli bekantade sig med övning Ostbågen i Sverige på inbjudan av öv Arweström. Teman för dessa besök var nog att se om det fanns förutsättningar för att öva tillsammans.
Politikerna: Jan-Erik Enestam blir försvarsminister i Finland och kontakterna med von Sydow intensifierades och de träffades ofta. Som framgår av redogörelsen, var det enligt Enestam inte bara snack, utan också verkstad. Och för Nylands Brigad är samarbetet livsviktigt, faktiskt en ”överlevnadsfråga” i tider då garnisoner och regementen riskerades att dras in.
2000
Flottan: Loviisa-övningen 2000 i Bottenhavet följdes med stor tillfredsställelse avministrarna von Sydow och Enestam med ombord svenska och finska fartyg
Kustjägarna: Öv 1 Stellan Fagrell besökte NylBr för att följa med utbildningen. Även AmfSS (f.d. KAS/KAC) besökte NylBr C KA1. Öv Bengt Andersson berättar från övningarna tillsammans med finska kustjägare i Finland
Bengt Andersson minns:
…när man besökte med några stridsbåtar Nylands Brigad i Dragsvik. Vädret och annat gjorde att man ville ha så kort väg över öppet hav som möjligt – så man åkte bara mycket lite inom åländskt farvatten (LEDSKÄR). Det var ju dåligt väder. Ingen ser nog. Att bryta mot Paristraktatet från 1947 betr; Ålands icke militära status gör man inte ostraffat. Finska diplomater skällde på svenska diplomater som skällde på ÖB som skällde på - Bengt Andersson.
Politikerna: Öv Arweström och öv Andersson förankrade de finska samarbetsidéerna bland AMF:s överstar och efter deras godkännande och många funderingar beslöt de lägga fram det svensk-finska samarbetsförslaget för den svenska försvarsministern Björn von Sydow. Det skedde den 13:e december 2000. Enligt von Sydows dagboksanteckningar skrev han:
...jag rekommenderade koncentration på svensk-finskt samarbete inom ramen för Lovisa och nordiska brigaden - där kan amfibier vara en bra del att byta in.
Nu blev det inte så. Jag kan tänka mig att Andersson och Arweström nog heller ville umgås med finska kustjägare och inte ingå i någon flottistövning i Bottenviken.
Finska och svenska kustjägare på Korsö
2001
Kustjägarna: Senare under 2001 undertecknade NylBr:s ordern om deltagande i SWEFIN 01. Ordern var skriven av kustjägarbataljonens kommendör Anders Gardberg. Deltagandet var godkänt av Marinchefen.
Den första gången Anders Gardberg, som bataljonskommendör för Vasa Kustjägarbataljon i Nylands Brigad kom i kontakt med den svenska amfibiekåren var genom ett brev författat tillsammans med brigadkommendören Stig-Göran Grönberg vintern 2000/2001 från den dåvarande avdelningschefen för finska försvarsministeriet, viceamiral Juhani Kaskeala, som hänvisande till ministrarnas diskussioner och gav försvarsmakten i uppgift att inleda ett samarbete mellan Nylands brigad och 1. Amfibieregementet. Ordern ”rann ned” via försvarsmaktens organisation, via huvudstaben till Marinchefen konteramiral Esko Illi till Nylands Brigad och slutligen till kommondor Gardberg och chefen för brigadens operativa byrå, kommendörkapten Kjell Törner (Nyland brigads nuvarande kommendör). De fick till uppgift att åka till Nynäshamn för att dels se hur man kunde starta ett närmare samarbete dels se hur man kunde delta med en finsk kustjägaravdelning i den svenska marinens övning SAMMARIN sommaren 2001. (utförlig beskrivning nedan)
2002
Kustjägarna: SweFin2001 övningen gav en hel del erfarenheter för kommande övningar, men det viktigaste var nog ändå att den blev av. Efter det var arrangemangen för nästa års övning, som ett gemensamt amfibiekompani inom Nordic Peace 2002 betydligt enklare. Dessutom kom den första långsiktiga planen som gjordes i Nynäshamn att förverkligas så gott som planerat.
Även KJV har bidragit till det finsk-svenska militära samarbetet utsågs Emil Andersson (numer Lindblom) . se separat artikel i tidningen
2003
Kustjägarna: AMF åkte till Finland. Styrkechef var nuvarande öv Mikael Åkerström.
2004
Kustjägarna: Under året genomfördes en samövning under SAMMARIN 04. Deltagandet förbereddes under ledning av övlt Mats Lindberg som vid tidpunkten var bataljonchef. Förutom förberedelser för deltagandet med ett finskt kustjägarkompani (reservister) påbörjades det konkreta målsättningsarbetet med en Svensk/finsk amfibiestyrka. Som grund användes den svenska modellen av förbandsbeskrivning som användes i s.k. TOEM,
Taktiskt-Organisatorisk-Ekonomisk Målsättning.
Slutprodukten kan sammanfattas med att styrkan bestod av två nationella skyttekompanier med gemensam stab och tross. Vid uppgifter till sjöss skulle svensk materiel användas och vid markoperativ tyngdpunkt kom fordonen från Finland. Den hårdaste nöten att knäcka var sambandsstrukturen där våra nationella system inte var designade att enkelt inkorporera andra nationers radiosystem. Själva övningen innebar att reservisterna från Finland utrustades vid Nylands brigad och efter inskjutning och vid upplastningen anslöt man den svenska bataljonen på Korsö. Under övningen praktiserades också de gemensamma övningsbestämmelserna där ländernas olika säkerhetsbestämmelser mm vägts samman.
Isaksson, Gardberg, Arweström
2005
Kustjägarna: Under detta år var det Amf 1 tur att åka i österled för att delta i vad som döptes till FINSWE 05. Från Amf 1 deltog i princip hela utbildningskontingenten vilken slogs samman med Nylands Brigads motsvarighet till en styrka om ca 900 man. Liksom tidigare hade övningen förberetts med ett förberedelse arbete omfattande såväl övningen som fortsatt förbandsutveckling. Ansvarig på svensk sida var återigen övlt Mats Lindberg och som efter övningen fick beskedet att han lett den största svenskledda bataljon som anfallit österut i södra Finland sedan Svensk-Ryska kriget 1809. Övningen skedde i ett internationellt scenario med en tidig eskalering och kom därför att präglas av anfall. I slutförloppet utanför Helsingfors genomfördes också en skarpskjutning där en svensk belysargrupp ledde sjömålseld från finskt kustartilleri. Ett av flera exempel på den interoperabilitet som skapades och nu finns länderna emellan.
2006
Kustjägarna: Strong Resolve 2006 som varit den ultimata målsättningen sköts upp med ett år, till år 2007 och bytte namn till NOBLE MARINER. Till dess hade SweFin ATU övat årligen och ställde således upp med en gemensam enhet i övningen Noble Mariner år 2007. På Amf1 i kom flera regementschefer att vara involverade under åren. Sammanhållande under de flesta åren efter 2002 var dåvarande stfC Amf1 övlt Mats Lindberg. Den finsk-svenska amfibietruppen som till slut 2007 landsteg i Polen leddes av den finske chefen övlt Manu Tuominen - idag överste och finsk Försvarsattaché i Stockholm.
2007
Kustjägarna: övlt Peder Ohlsson var fungerande chef för SWEFINATU i början av övningen NOBLE MARINER 2007 senare kom övlt Manu Tuominen att leda truppen i Polen. NylBr:s kommendör Henrik Nysten samt Amf1:s chef öv Ola Truedsson ansvarade för övningsledningen i Sverige.Snabbt efter landstigningen bytte truppen sida till de ”röda” OPFOR (Opposing Force) och blev jagade av Natos NRF (Nato Response Force). SWEFIN ATU stred framgångsrikt mot Royal Marines Commandos som förberedde sig för att åka till Afghanistan.
Den första stora svensk-finska kustjägarövningen
Planeringen av första övningen
Öv Gardberg beskriver den finska sidans våndor:
... i mars 2001 åkte vi så till Nynäshamn där dåvarande chefen för AMFSS, överste Krister Arweström ledde planeringsmötet för SAMMARIN. Under dessa dagar i Nynäshamn arbetade vi fram dels ett upplägg med en finsk kustjägarpluton skulle åka över med egna båtar och ingå i ett svenskt kustjägarkompani. Men vi lät det inte bli vid detta. I dagarna hade nämligen den finska huvudstaben anmält sitt förslag till trupper som Finland skulle anmäla till EU:s planerade insatsstyrka, enligt ”Helsinki Headline Goal”. Trupperna skulle vara färdigt bildade och tränade år 2006.
Trots intensiv lobbning hade marinen inte lyckats övertyga Huvudstaben att anmäla en kustjägarenhet till denna lista, som uppfattades innebära en ”gräddfil” till internationella övningar. Endast arméenheter hade godkänts till denna lista. I Sverige var läget det samma.
Tack vara ett inofficiellt mandat från högre stab
(i alla fall från den finska marinstaben där såväl amiral Illi, kommodor Karumaa och dåvarande kommendörkapten Juha Vauhkonen starkt lobbat för ett marint deltagande i HHG-listan (Helsinki Headline Goal) arbetade vi fram ett inledande SweFinATU koncept där man stegvis, fram till år 2006 årligen skulle samöva och skapa grunden för en gemensam amfibisk stridsgrupp som man kunde presentera i Natos stora övning STRONG RESOLVE 2006, d.v.s. samma år som var målet för trupperna som omfattades av Helsinki Headline Goal.
Målsättningen för SweFin ATU var alltså att, oberoende om man var på någon officiell lista eller inte, visa att marinen kunde leverera trupper, dugliga till krishantering. Under veckan presenterade vi konceptet för ett flertal besökare från HKV som alla nickade positivt.
Finska byråkratins kvarnar maler
De finska officerarna lämnade SAMMARIN planeringskonferensen fulla av entusiasm och fast beslutna att arbeta vidare för att verkställa det första steget, deltagandet i SAMMARIN. Det visade sig vara svårare än tänkt. Inledningsvis måste vi övertyga Marinstaben i Finland om att vi kunde åka över med egna båtar. Vi förfogade nämligen endast över de två första prototyperna av Jurmo-klassen. En pluton behövde minst tre båtar, så åtminstone en öppen Uisko behövdes med. Då även Jurmona dessutom var prototyper var sjöfartsinspektören i Marinstaben minst sagt skeptiskt inställd och ville att vi skulle åka över med bilar och låna svenska stridsbåtar i stället. Vi protesterade starkt. I vårt tycke låg det ett starkt symbolvärde i att man åkte över på egen köl. Allt annat vore ”misch-masch” och undergräva symbolvärdet. Slutligen godkände marinchefen vårt förslag, men tillade att flottan skulle assistera vid överfarten. Jag återkommer senare till hur detta sedan gick.
Följande hinder låg i det varifrån man kunde ”hitta” en trupp att delta med. Även denna fråga löstes på ett innovativt sätt. Jag samlade ihop bataljonens alla värnpliktiga officersaspiranter och gruppchefer och frågade vem som var intresserade av att delta i sin första repetitionsövning en knapp månad efter ”muck” och åka över till Sverige. Intresset var mycket stort, antalet frivilliga överskred antalet platser, så vi beslöt att göra ett urval på basen av deras tjänstgöring och specialutbildning.
Svenskarna ställer in SAMMARIN 2001
När så planerna började ta form, trots alla interna hinder kom följande kalldusch, i maj månad kom det meddelande från Sverige att SAMMARIN var inhiberad på grund av den svenska försvarsmaktens sparbehov. Som tur var, besökte överste Arweström Finland samma tider på Kustartilleriskolornas chefsmöte som detta år arrangerades i Finland och Nylands brigad. Tillsammans beslöt vi att inte ge upp, de konkreta förberedelserna hade gått så pass långt redan i Finland, vi hade fått grönt ljus, och själva SAMMARIN var ju i sig endast en kuliss. Det kunde till och med förbättra förutsättningarna för en bra övning i SweFinATU koncept om man inte var tvungen att följa en stor övnings alla förlopp, utan i stället koncentrera sig på väsentligheter. Detta arbete är idag det som kallas Comprehensive Approach, förr hette det uppdragstaktik.
Efter någon vecka kom så besked från Sverige, en SweFinATU övning var godkänd från svenskt håll.
Då vaknade finska försvarsministeriets jurister upp och påpekade att en sådan övning inte fanns på den godkända planen över internationella övningar för året. De förutsatte att ett Memorandum of Understanding (MoU) måste göras upp mellan Finland och Sverige, vilket förutsatte ytterligare byråkrati. Utan mina goda personkontakter till tidigare kolleger i ministeriet och huvudstaben hade saken sannolikt strandat här, men efter många telefonsamtal och skrivelser fick vi till slut till ett sådant MoU så att jag veckan före övningen åkte över till Sverige med ett signerat MoU, för att få de behövliga underskrifterna från Sverige. Även i övrigt var det en hel del byråkrati att ta i, allt ifrån att kolla upp tullregler till att utverka tillåtna chifferkoder till snabbsändaren. I många fall var vi banbrytare, även om man gjort flottbesök och krishanteringsuppgifter så var detta en av de första gångerna som finländsk trupp åkte beväpnad utomlands för att öva på främmande territorium. De lösningar som vi råddes att göra blev sedermera allmän praxis.
Finska och svenska stridsbåtsförare fick möjlighet att prova varandras flytetyg
Genomförandet av den första övningen
Då den skulle äga rum i svenska skärgården väljer jag att få den finska upplevelsen beskriven av Anders Gardberg. Övningsplanen skrev han ihop med övlt Stefan ”Palle” Palmqvist. Gardberg skriver:
...så äntligen, en torsdag i augusti var det dags för 30-talet reservister att rycka in. En svensk kapten anslöt också som sambandsofficer för att bistå vid bland annat lotsning efter överskridande av svensk territorial-
vattengräns.
Tidig fredag morgon, klockan 06.00 startade vi, medan brigadkommendören Stig-Göran Grönberg önskade oss lycka till från kajen. Rutten till Sverige var planerad och beordrad av marinchefen att gå via Åland, av sjösäkerhetsskäl. Alternativet att gå den raka vägen via (finska) Utö dömde amiral Illi ut direkt. (Min kommentar att antalet, tre båtar, inte är förenliga med Ålandstraktatet avfärdade han med ett kort ”Ålandstraktatet gäller fartyg, inte båtar”). Därmed kom vi att åka via Åland, ett brott vilket väl numer är preskriberat. Senare år har man dock åkt den rakare men öppna rutten över Utö.
Som nämnt beordrade amiral Illi att flottenheterna skulle understödja överfarten med att följa oss med marinens dejourerande skepp. Någon dag före avfärd blev jag uppringd av Finska vikens marinkommandos beredskapschef som svarade för marinens beredskapsfartyg den veckan. Han undrade vem som skulle betala bränslet för denna extra ”operation”. Saken hann dock aldrig beslutas förrän robotbåten beordrades till östra Finska viken för att undersöka en misstänkt undervattenaktivitet.
Den andra stötestenen var igen marinens sjöfartsövervakare. Eftersom överfarten skulle ta över 8 timmar var båtförarna tvungna att hålla en tre timmar lång vila på vägen. Vi beslöt att förlägga den till Gyltö, i samband med lunchen. När vi ätit lunch och tankat i Gyltö (mellan Korpo och Houtskär) hade det gått en och en halv timme. I samma veva fick vi den senaste väderleksrapporten som lovade ökad vind, upp till 17 meter i sekunden till eftermiddagen. I detta skede fattade jag ett ”chefsbeslut” och beordrade att fortsätta omedelbart, istället för att vänta på att vinden ökade. Så åkte vi in de åländska vattnen och vid Skiftet och Delet började man redan märka den tilltagande vinden. Vår reservplan var att ta i land på sjöbevakningsstationen på åländska Föglö och övernatta i tält i väntan på att vinden mojnat. Ingen av oss var dock intresserad av detta alternativ. Sjöbevakningen meddelade att vinden redan var 22 meter i sekunden, men tillade att vågorna inte ännu var farligt stora. De sade att valet stod mellan att åka nu, innan vågorna hade tagit sig eller vänta i värsta fall flera dagar på Föglö. Efter en överläggning med båtförarnas befäl, fattade jag beslutet att köra. Vi åkte mot det stormande Ålands hav.
En speciell detalj har etsat sig i mitt minne: När vi satt och skumpade i rätt så hård sjögång i den första Jurmons hytt, två båtförare, den svenske sambandsofficeren, dåvarande kommendörkapten Vauhkonen och jag, ringde Vauhkonens telefon. Hans rington var ”Das Boot”. Ett nästan hysteriskt skratt utbröt och lättade stämningen. Emellanåt gick jag ut och kollade hur manskapet i den främre delen klarade sig. Allt var bra så här långt. I samma veva tog jag det som jag brukar kalla ”Mitt livs fotografi” en bild från akterdäck på den bakomkommande Jurmon U602 samt var underhålls-Uisko. Det blev en ögonblicksbild som jag ens genom försök till arrangemang lyckats överträffa.
Ålands hav är inte så stort och även om vi endast kunde köra ca 12 knop visade radarn att vi närmade oss svensk territorialvattengräns. Eftersom vi kortat lunchpausen var vi över en timme för tidiga, enligt det på förhand ansökta diplomatiska tillträdestillståndet. Nu tog den svenska sjöbevakningen kontakt och beordrade oss per radio att stanna vid gränsen, eftersom vårt tillstånd att anlöpa svenskt territorialvatten var i kraft först om en timme. Sålunda stannade vi mitt på havet och blev där och guppade. En koll av manskapets skick visade sig att nu hade några redan börjat spy. Därmed fattade jag dagens tredje ”chefsbeslut” och beordrade att fortsätta. Jag tänkte inte börja vänta en timme på ett stormigt hav. Den svenske kaptenen var litet orolig för följderna, eftersom vi per definition gjorde oss skyldiga till gränskränkning. ”Du är ju här för att ge oss legitimitet” svarade jag. Vi hörde aldrig något om några åtgärder med anledning av denna kränkning. Någon lät väl nåd gå före rätt.
Efter en stund började vi skönja land samt en svensk bevakningsbåt ”Orädd” som mötte oss. Vi gjorde ett kort stopp vid Söderarms fyr där några soldater som var sjösjuka fick stiga ombord på denna betydligt större båt. Sedan fortsatte vi sjömarschen till Korsö där vi sedan lade till. Väl framme ställde avdelningen upp på kajen och jag gjorde avlämning till 1: Amfibieregementes chef, överste Bengt Andersson, ett historiskt ögonblick. Därefter var det dags för bivackering och mat före vi höll den första övningsgenomgången.
De praktiska arrangemangen i övningen leddes av min svenske kollega bataljonschef överstelöjtnant Mikael Åkerström och mig. Den inleddes dagen därpå genom att skapa integrerade svensk-finska grupper. Avsikten var att genom att blanda ihop nationaliteterna ge en möjlighet att lära känna förutom varandra även testa och utvärdera varandras material, allt från vapen till radio, tält och stridsproviant. Den första dagen gick åt endast till detta. På kvällen gavs följande dags läge. Enheten skulle förflytta sig nästa morgon med båt till Rindö som en förtrupp till en svensk-finsk krishanteringsenhet. Uppgiften var att etablera sig på Rindö där det fanns etniska oroligheter mellan olika grupper. Enhetens uppgift var att skaffa underlag för den kommande bataljonen. Målgruppen för övningen var Amfibieregementets rekryter som samtidigt hade sitt första grundläger och som var bivackerat plutonsvis på olika håll på Rindö och hade egen grundutbildning.
Med varierande utrustning, några i vit vintermundering, andra i grönt och med engagerade rollinsatser, speciellt av utbildarna började den svensk-finska enheten patrullera området och ta kontakt med lokalbefolkningen, något som ibland gick bra, ibland rätt åt skogen när en hetlevrad lokal krigsherre såg sitt revir hotat. Så småningom började dock en lägesbild utkristallisera sig och grunderna för huvudstyrkans etablering vara klara. Då hotbilden gentemot förtruppen visade sig öka, samlades enheten till slut för ett att göra en sista styrkedemonstration och för att säkra huvudtruppens ankomst till området. Som avslutning genomfördes ännu en skarpskjutning på skjutbana där de finska soldaterna fick skjuta med AK 5 och de svenska med 7,62 RK 95. Det finska stormgeväret visade sig vara ett bättre vapen, på annat sätt kunde man inte på finskt håll förklara det att de svenska soldaterna vann tävlingen.
Medan övningen pågick på Rindö övade de svenska och finska båtförarna i Stockholms skärgård. Man testkörde samtidigt varandras båtar, dock så att det alltid fanns en ansvarig befälhavare från båtens flaggnation ombord. Mången sommarseglare vände på huvudet när de såg den finska örlogsflaggan fladdra på en Jurmo djupt inne i Stockholms skärgård.
Sedan följde återmarsch till Korsö, underhåll samt en stor övningsgenomgång och gemensam middag med bastu förrän återfärden till Finland inleddes igen arla morgonstund. Denna gång i betydligt bättre väder.
SWEFIN AMPHIBIOUS TASK UNIT
Fortsättningen
SweFin2001 övningen gav en hel del erfarenheter för kommande övningar, men det viktigaste var nog ändå att den blev av. Efter det var arrangemangen för nästa års övning, som ett gemensamt amfibiekompani inom Nordic Peace 2002 betydligt enklare. Dessutom kom den första planen som gjordes i Nynäshamn att förverkligas så gott som planerat.
Öv Arweström minns:
..att de finska kustjägarna först var helt ovana vid krishantering. De fick möta civila demonstranter
vilket de inte alls inte var vana vid, vilket blev en riktig eye-opener för dem
Även KJV har bidragit till det finsk-svenska militära samarbetet. Under några år så fick kjkomp välja Årets KJ. KJV finansierade någon form av belöning, en resa bl a USA, flyga med JAS eller Viggen och vinka till kompisarna eller åka ubåt.
2001 så utsågs Emil Andersson (numer Lindblom) Han fick som belöning åka till Nylands Brigad i november 2002 och på nära håll uppleva finskt kustjägarväder som till och med fick de finska kustjägarna att ändra på övningen.
2003 åkte AMF till Finland. Styrkechef var övat Mikael Åkerström. Man tog inte vägen via Skärgårdshavet utan tog en rak kurs till Nylands Brigad i via Ekenäs till Dragsvik. Till skillnad från tidigare år var det bleke både på dit och på hemresan.
Mikael Åkerström menar:
...att Strong Resolve 2002 var mycket viktig för internationaliseringen av svenska amfibieförband och var dessutom en mycket viktig del i det fortsatta samarbetet mellan Sverige och Finland. Då övningsanslagen till resp. lands övningar de första åren inte var riktigt synkade så deltog Finland endast med stabsofficerare under SR 02. Då förbandet ”bordade USS TORTUGA” med 15 stridsbåtar, så såg många andra länder att förbandet existerade vilket i sin tur skapade samarbete senare med bl.a. Nederländerna.
Strong Resolve 2006 som varit den ultimata målsättningen sköts upp med ett år, till år 2007 och bytte namn till Noble Mariner. Till dess hade SweFin ATU övat årligen och ställde således upp med en gemensam enhet i övningen Noble Mariner år 2007. På Amf1 i kom flera regementschefer att vara involverade. Sammanhållande under de flesta åren efter 2002 var dåvarande stfC Amf1 översten Mats Lindberg nu Stabschef på HKV PROD. Den finsk-svenska amfibietruppen som till slut 2007 landsteg i Polen leddes av den finske chefen övlt Manu Tuominen idag överste och finsk Försvarsattaché i Stockholm.
Batajonsledningen under övning
Epilog
2006 gjorde Nato evalueringar för att i Finland anmäldes ATU till ett styrkeregister för internationella krishanteringsövningar. Denna evaluering blev också en utvecklingspunkt/Partnership Goal in i det finska PARP-programet med Nato (Planning And Review Process) vilket garanterade att Finland fortsatte satsa på amfibiekonceptet. Detta fick på grund av enskilda personers agerande ett högt militäriskt/politiskt intresse i Finland, vilket kan ha bidragit till att också Sverige undvek ytterligare nedskärningar av amfibiekåren. Gemensam utveckling av ATU (även med Nato) ökade båda ländernas yrkeskunskap om kraven för internationella operationer och även Natos förståelse av vår förmåga att operera på s.k. Littorals d.v.s. skärgårdsmiljöer.
Eftersom öv Mats Lindberg hanterat samarbetet sedan hösten 2003-2006 fick han bollen att fortsätta arbetet och han ledde Amf1 samarbetet med Finland även 2008-2010. Öv Gardberg var brigadkommendör och Manu Tuominen på bataljonen Under övningen 2009. Vid tillfället hade svenskarna begränsat med vpl och åkte med en befälskader (ca 50 man) för att bemanna en bataljonstab mm. En av AMF1:s Svävare var med för första gången och rönte ”viss uppståndelse”. För finnarna var detta en examinering av deras internationella utbildning och det som var det deras bidrag i FINSWE ATU.
Jag vet att det finns ett stort antal personer både i Finland och i Sverige som borde ha omnämnts i denna artikel. De skall dock känna att även de var med och skapade samarbetet även om artikeln av platsbrist inte kan ta med dem i redogörelsen. Notera den finske överstens Tuominens uttalande som avslutar denna artikel:
…ett bra samarbete kräver att var och en måste göra sitt bidrag för att ett samarbete skall må bra, som vi säger i Finland bland kustjägarna ”baretten måste förtjänas varje dag”.
Denna artikel kunde inte ha skrivits om inte de som startade det finsk-svenska militära samarbetet hade bidragit med sina minnen.
Wictor Phalén
Kj 65-66 A-dyk RO/Major
Ett stort tack till
Krister Arweström – överste f.d. chef KA3
och AmfSS idag aktiv pensionär.
Generalmajor Bengt Andersson
idag C Förvarsmaktsövning 17.
Överste Mats Lindberg idag
StabsC Försvarsmaktens PROD avd.
Överste Mikael Åkerström idag C FMTIS, Försvarsmakten Telekomminukations-och Informationssystemsförband
Björn von Sydow (s), försvarsminister
1997-2002 , idag svensk Riksdagsman.
Jan-Erik Enestam (sfp) försvarsminister
1999-2003 – idag Minister, pensionär, konsult
Juhani Kaskeala - Amiral och tidigare kommendör för Finlands Försvarsmakt (motsv. svenska ÖB) – idag styrelseproffs i bl a Kone Oy och Nixu Ltd.
Anders Gardberg – överste och tidigare finsk Försvarsattaché i Sverige, i idag CEO för SAAB Finland.
Stig-Göran Grönberg tidigare kommendör för Nylands Brigad.
Överste Manu Tuominen , idag
finsk Försvarsattaché i Sverige.
...samt inte minst Årets Kustjägare 2001
Emil Lindblom idag på miljökontoret i Ockelbo samt eget eventföretag.