Yrke: Prickskytt

Det finns en allmän okunskap kring vad som egentligen innefattas i benämningen prickskytt. Missuppfattningen finner man oftast hos de högre cheferna (HC) vars uppfattning är att prickskytten endast levererar precisionseld på mycket långa håll. Denna uppfattning är missledande och har under lång tid begränsat utnyttjande av prickskyttar i både övningsverksamhet samt under skarpa insatser, där förmågan bedöms som ”trubbig” och okonventionell.

Förmågan att kunna träffa mål på extremt långa håll hittar vi i nästan varje civil jakt- och skytteklubb ute i landet, men de gör inte dessa skyttar till prickskyttar i militär bemärkelse. Prickskytte är ett helhetsbegrepp vilket bygger på ett taktiskt ramverk där förmågan att kunna leverera ett välriktat skott på långa håll är en biprodukt av prickskyttens goda färdigheter som skytt, men begränsar på intet sätt dess taktik eller förmåga att lösa ställda uppgifter. I grunden handlar prickskyttens arbete om att utan förvarning, dolt och oberoende av avstånd slå mot en motståndare vare sig det är med indirekt eld, ett kamerasystem eller det egna geväret.

Utbildningen

Runtom i Sverige finns en rad olika typer av prickskytteutbildningar med lika många skillnader i uttagningar som utbildningskrav. Då en gemensam kvalitetssäkring för utbildningen ej finns kommer man i vissa fall att hitta soldater som varken har viljan eller utbildningen för att ens få bära ett prickskyttevapen, men ändå givits befattningen i skarp internationell tjänst.

Prickskyttefunktionen vid Kustjägarkompaniet och 2.Amfibiebataljonen har de senaste åren genomfört ett större arbete byggt på internationella erfarenheter samt tidigare genomförd utbildningsverksamhet. Detta i syfte att skapa en prickskytteutbildning som inte bara skall ge eleverna bästa tänkbara utbildning inom området, utan också kvalitetssäkra godkända elever till prickskyttar i ordets rätta bemärkelse. Dessa prickskyttar kan därefter stå i beredskap för framtida insatser.

Idag är grundkursen till prickskytt vid Kustjägarkompaniet totalt 16 veckor. Utbildningen är indelad i enskilda block där bland annat eleven utbildas att lösa prickskytteuppgifter i vinter, stads samt ödemarksterräng. Utbildningen avslutas med en tillämpad del där eleverna prövas på allt de lärt sig under dessa utbildningsblock. En prickskytt skall i allra högsta grad vara av frivillig karaktär. Hans tjänst en av de mest krävande befattningarna, varpå hans intresse för tjänsten bör vara mycket hög. En prickskytt väljer att vara prickskytt för att han älskar skytte, jakt och soldatlivet. Han är inte nöjd med de svar han får från sin grundutbildning utan gräver alltid djupare i tjänsten. Prickskytten vill veta varför det finns olika ballistiska värden beroende på vart i världen han befinner sig. Prickskytten vill veta hur olika typer av kulor påverkar olika typer av materiel och ställer sig frågan varför rostfritt stål gör sig bättre som pipa.

Organisation

Vid Amf 1 finns idag endast aktiva prickskyttar vid Kustjägarkompaniet, även om skarpskyttar återfinns vid både 17. bevakningskompaniet och amfibieskyttekompanierna.

Vid Kustjägarkompaniet finns en (1) prickskyttegrupp där samtliga i gruppen är utbildade prickskyttar. Gruppen består av sex soldater, vilka ytterligare kan delas in i tre separata enheter (prickskyttepar) som har förmågan att lösa prickskyttespecifika uppgifter enskilt. Till gruppen tillkopplas eventuella skydd/supportelement samt en insatsledare ur kompaniledningen. 

Uppgifter

Undertecknad lever i tron att en rätt uttagen och utbildad prickskytt är bland det absolut farligaste vapen vi har i vår Försvarsmakt idag. Prickskytten skall ses som ett multiverktyg för sin chef och bör finnas med i nästan alla typer av operationer. Prickskytten används mot prioriterade mål där andra soldater och vapensystem ej kan nå önskat resultat/effekt. Detta kan bero på flertalet faktorer; behovet av dolt uppträdande, avståndet till mål/objekt, risk för skada av tredje part eller ROE (Rules Of Engagement – regler för våldsanvändning). Prickskyttens roll gäller ej enbart för aktiv strid utan tillämpas även som support av egen personal vid exempelvis sök, samverkan, Counter-IED (Improvised Explosive Device) samt patrulleringsoperationer. På grund av prickskyttens särskilda färdigheter utnyttjas han även som en inhämtande sensor och förser HC med information om motståndaren. 

Framtiden

Prickskyttet är en mycket liten och spetsig del av Försvarsmakten, där övriga och större funktioner och förmågor gör det svårt att få extra resurser tillsatta funktionen. Dock kommer en del ny utrustning att tillföras landets prickskyttar inom de närmsta åren. Det förträffliga prickskyttegevär 90 (PSG 90) kommer under 2011 att modifieras och levereras till förbanden 2012. Vapnet kommer att ges ett nytt sikte (Schmidt & Bender PM II, 3 – 12x50 mm), med infällbar kolv för att underlätta transport (dolt/öppet) med justerbara möjligheter för anpassning till dess skytt samt fästpunkter för externa hjälpmedel som till exempel lampor/laserinstrument/mörkerhjälpmedel. Denna modifiering är givetvis ett lyft för systemet då PSG 90 sett likadan ut sedan införandet på 1990-talet, dock finns mer att önska för dagens prickskyttar. Möjligheten för skytten att nå längre dag som natt är något som ständigt ligger på prickskyttens önskelista. Försvarsmakten tittar idag på möjligheten att införa en helt ny kaliber för prickskytteverksamhet, kal. 8.6x70 mm (.338 LM). Denna kaliber skulle fylla gapet mellan kal. 7.62x51 mm (.308 Win.) samt kal. 12.7x99 mm (.50 BMG), vilket ger skytten möjlighet att beröra sina mål upp till 1400 meter med god precision till skillnad från kal. 7.62 mm med sina 800 meter.

Även ett halvautomatiskt gevär med hög precision har länge varit ett behov för prickskytten i exempelvis Afghanistan där situationer med multipla mål på olika avstånd förekommer. Detta skulle ge prickskytten en ”vapengarderob” ur vilken skyten kan välja vapensystem efter uppgift. Ytterligare hjälpmedel för prickskyttegruppen ses över på högre nivå vilka skulle ge gruppen både bättre uthållighet, rörlighet samt högre effekt vid verkan. 

Framtidens utrustning kommer garanterat att hjälpa kommande prickskyttar i deras yrke, dock bygger prickskyttetjänsten i grunden på gamla hederliga soldatkunskaper så som maskering, taktiskt tänkande samt noggrant skytte varpå jag alltid kommer hävda att prickskytten som soldat aldrig är särskilt utrustningsbunden, utan som sina företrädare, endast behöver förlita sig på sin utbildning och sin egen fantasi för att lösa ut sin uppgift.

Inom prickskyttefunktionen vid 2.Amfibiebataljonen och Kustjägarkompaniet arbetar vi ständigt med att förbättra utbildningen samt utveckla och uppdatera prickskytteförmågan i stort. Vi har kommit långt och min personliga uppfattning är att Kustjägarkompaniet har bland de bättre prickskyttarna i Försvarsmakten idag, och genom ett fortsatt samarbete med andra förband samt nationer kommer vi att försätta att lära och utveckla oss för att bli än farligare för motståndaren i kommande insatsområden.

Lt Dag Martinson

Kustjägarkompaniet

Funktionsföreträdare Prickskytt Amf 1

PS

Grunden är likadan till alla befattningar inom Försvarsmakten. Inledningsvis genomför individen GMU och därefter tar anställning på något förband. Därefter söker personen t.ex. till Kustjägarkompaniets uttagning (krav står på nätet bla 12månaders tjänstgöring i FM till grundkursens start som krav) sedan genomförs uttagning om 2 dagar. Anses individen lämplig anställs den och genomför Grundkurs kustjägare ca40veckor. Efter det genomför x-antal skarpskyttekurs som är ca 5veckor. De lämpligaste ur den skarpskyttekursen utbildas vidare till Prickskytt. Ca 11veckor till, genomför ett slutprov och om de klarar det utnämns de prickskyttar.
Prickskytt som befattning finns även på andra förband inom andra delar av Försvarsmakten, t. ex. Armén.

Admin KJBLOGGEN

Den andra halvan

En större bredd av individer vad gäller kön, ålder och etnisk bakgrund har ökat den operationella effekten i Afghanistan. #svfm

Sverige och andra nationer har under många år varit engagerade i olika insatser runt om i världen med syfte att skapa fred och säkerhet för olika länders medborgare. I förlängningen är också insatserna ett sätt att värna och försvara den Svenska demokratin och säkerheten.

Fredsfrämjande insatser har blivit en allt större uppgift för den svenska försvarsmakten och de har också blivit allt mer komplexa. Tidigare låg mycket fokus på att skapa säkerhet i det aktuella insatsområdet, idag handlar det lika mycket om att skapa förutsättningar för utveckling. Detta ställer stora krav på de förband och de individer som deltar i fredsfrämjande insatser. Det svenska engagemanget i Afghanistan är ett bra exempel på hur svårt och komplext det kan vara. Från början var den NATO- ledda insatsen koncentrerad till regionen kring huvudstaden Kabul, men en ny resolution som antogs 2003 skulle komma att omfatta hela Afghanistan.

Kontakten med lokalbefolkningen ökade

Den nya resolutionen innebar bland annat att trupperna i större omfattning kom i kontakt med lokalbefolkningen då stra- tegin var att öka närvaron i befolkade områden.

En helt annan kontakt skapades då soldater och officerare regelbundet träffade byäldster och andra representanter för byar, stammar eller etniska grupper. Sakta men säkert byggdes det upp relationer och förtroende mellan ISAF och lokalbefolkningen. Det skapades nu en ganska bra lägesbild om den pågående konflikten i olika delar av ansvarområdet, eller var det verkligen den rätta bilden som gavs?

När soldater och officerare patrullerade i byar eller deltog på möten var det enbart män de pratade med. De fick männens syn på allt ifrån konflikten, ut- bildning, sjukvård, ja i stort sätt allt som hade med deras byar och liv att göra. Även om de svenska soldaterna och officerarna ville prata med kvinnor och höra deras syn så var det inte möjligt av kulturella skäl. Skulle en västerländsk man ta kontakt med en afghansk kvinna kunde hon råka illa ut.

De Afghanska kvinnornas situation blev mer internationellt uppmärksammad i och med ISAF och andra internationella organisationers närvaro. Enligt UNICEF bedöms Afghanistan vara det farligaste landet i världen för kvinnor. Landet utmärker sig särskilt vad gäller våld och bristen på hälsovård, risken att dö i barnsäng är stor. Var elfte afghansk kvinna dör i sam- band med graviditet eller förlossning. Ekonomisk diskriminering är också en bidragande orsak enligt UNICEF.

Ökad operationell effekt

Allt eftersom insatsen i både Afghanistan och andra delar av världen har pågått, har nationer inte minst Sverige insett vikten av att ha fler kvinnliga soldater och officerare i insatsområden.

Erfarenheten har visat att en större bredd av individer vad gäller kön, ålder och etnisk bakgrund faktiskt har ökat den operationella effekten. Genom kvinnliga soldater och officerare har den andra halvan av befolkningen, det vill säga kvinnorna, nu också fått göra sina röster hörda.

En förutsättning för att skapa säkerhet och utveckling är att man har ett helhetsperspektiv på den pågående konflikten och det kan man bara få om man uppmärksammar hela befolkningen. Ett ökat kvinnligt deltagande har därför varit viktigt i arbetet med att skapa en mer rättvisande helhetsbild av konflikter, inte minst den i Afghanistan. Jag upplever också att jag som västerländsk kvinnlig officer i många sammanhang oftare haft lättare att få information från män än vad mina manliga kollegor har haft. Om det berodde på att jag som kvinna ansågs utgöra ett mindre hot har egentligen ringa betydelse, det viktiga var att vi nådde framgång.

Female Engagement Team

Försvarsmakten har förstått vikten av att kunna möta hela befolkningen och har därför genomfört ett antal aktiva åtgärder för att få fler kvinnliga soldater och officerare till insatsområden. En aktiv åtgärd var att under en kortare period utöka förmågan att kunna samverka med kvinnor under den nu pågående insatsen i Afghanistan (FS22). En tillfällig samverkansgrupp bestående av tre kvinnliga officerare och en kvinnlig militärtolk, alla med tidigare erfarenhet från Afghanistan sattes samman. Gruppen som jag var en del av kallades för Female Engagement Team (FET). Vi skulle inte operera själva utan FET ingick i det finska skyttekompaniet där vi löste uppgifter tillsammans, men vårt fokus låg i huvudsak på att samverka med den kvinnliga befolkningen.

Att ha fler kvinnor i insatsområden, eller för den delen i Försvarsmakten, handlar inte på något sätt om̈jämställdhet, utan det handlar om mänskliga rättigheter där det är ytterst viktigt att kunna tillgodose hela befolkningens behov vilket man bara kan göra med en blandning av kvinnliga och manliga soldater

Möten med kvinnorna

Efter diverse förberedelser var det dags för den första patrullen tillsammans med det finska skyttekompaniet där en av uppgifterna var att försöka få till kvinnliga shuras (möten).

De få kvinnliga officerarna i FS 22 hade gjort ett intensivt arbete med att skapa förutsättningar för oss i FET att kunna genomföra möten i utvalda byar. Det var inte bara att klampa in i en by och säga att vi ville träffa kvinnorna, utan det var en lång process med att först komma överens med byäldsten. Att få till ett möte med kvinnor kunde ta flera besök i en by och lika många samtal med byäldsten innan han gav sitt godkännande till ett möte. I vissa fall uteblev mötena även då vi blivit lovade att få träffa byns kvinnor. Vårt mottagande varierade från by till by. I vissa byar var kvinnorna väldigt öppna och extremt tacksamma för att vi tog oss tid att prata med dem. De svarade mer än gärna på våra frågor då de kände sig betydelsefulla i att just deras åsikter var viktiga för oss. Männen i de byarna var också mer liberala och stolta över att ISAF ville träffa byns kvinnor.

I andra byar kunde det vara raka mot- satsen, ingen ville yttra sig och kvinnorna kunde inte förstå varför vi ville prata med dem, misstänksamheten mot oss var märkbar. När kvinnorna väl svarade var det ofta ”fråga våra män, det är de som bestämmer” varför ska våra döttrar gå i skola då deras uppgift är att ta hand om hemmet”. Många levde sina liv inom hyddans fyra väggar och var helt ovetande om att det fanns ett liv utanför, då är det lätt att förstå varför de inte såg behovet av att studera.

Det som var intressant var hur män och kvinnor i samma by till och med samma familj kunde ha helt olika uppfattning och svar på samma fråga. Det tror jag berodde på många faktorer, både okunskap men också att männen och kvinnorna ofta levde i två skilda världar även om de tillhörde samma familj. En bidragande orsak tror jag också berodde på att det enbart var männen som deltog i möten med byäldsten och männen som genomförde affärsresor till byar och

större städer som Mazar-e-Sharif och de fick då mer information, under tiden skötte kvinnorna hemmen. Kvinnorna har inte alltid varit hämmade och enbart tagit hand om hushållen som ses i dag.

Före talibanregimen studerade kvinnor och många arbetade utanför hemmet, 40 procent av Kabuls läkare var kvinnor. Taliban-regeringen försämrade dock situationen för kvinnorna, de förbjöds att studera, jobba och röra sig fritt.

Det var lätt att känna frustration över att många av de kvinnor vi träffade inte ansåg sig ha ett eget värde utan allt var på männens villkor. De skulle ju ”bara” föda barn och ta hand om hemmet. Som västerlänning vill man försöka påverka situationen för befolkningen. För oss är det en självklarhet att barnen skall gå i skola och att kvinnor skall kunna föda barn på ett sjukhus och inte i en sunkig hydda med risk för sitt eget liv. Vi kan inte skynda på utveckling, vi kan däremot skapa förutsättningar för folket att själva vilja göra förändringar.

Närvaron gör skillnad

Många ställer sig säkert frågan om vilken roll vi västerländska kvinnor utgjort och utgör i insatsområdet förutom den som soldat? Min erfarenhet är att vår närvaro på olika sätt har haft och har en positiv inverkan. Genom kvinnliga soldater och officerare har möjligheten ökat att kunna möta hela befolkningen och därmed få viktig information som kan ha stor operativ betydelse. Dessutom kan en bredare befolkning nyttjas för att sprida information som gynnar landets utveckling. Jag är också övertygad om att bilden av kvinnor sakteligen förändras hos det afghanska folket då de ser svenska män och kvinnor jobba sida vid sida.

Bilden av den Afghanska kvinnan uppfattas ofta som förtryckt och obetydlig, det finns också en mer positiv bild. Afghanska kvinnor är både modiga och målinriktade där det finns en stark vilja att förändra. Många av de afghanska kvinnor och en del män för den delen som jag har haft förmånen att möta säger själva att de har blivit inspirerade av svenska kvinnliga soldater.

Jag är övertygad om att vi har gjort skillnad och hjälpt befolkningen en bit på vägen att utvecklas. Frågan är vad som händer i framtiden.

Mj Kristina Swaan, Amf 1