”Vet du var jag arbetar just nu?” Utan att vänta på svar plockade min tidigare kollega från kustjägarna fram ett tidningsurklipp från Försvarets Forum och lade det på bordet. Vårt möte hade bestämts till Wayne’s Coffee på Kungsgatan en lördag förmiddag i december och utanför fönstret badade Stockholm i solsken.

Han fortsatte med att koncist berätta om sin nuvarande tillvaro och lämnade över en handskriven lapp med en adress dit en ansökan med avslutningen ”… anmäler härmed intresse för tjänstgöring vid Särskilda skyddsgruppen, SSG” skulle ställas.

Det var på den tiden det inte gick att söka på eget initiativ. Kandidaterna blev uppsökta och tillfrågade, men bara ett par veckor tidigare hade jag bestämt mig för att aldrig mer bära grön uniform. Torr, varm och mätt mitt uppe i universitetsstudier tedde det civila sig mer ljust än mörkt.

Jag återvände hem och efter att ha spenderat nära sex timmar på cykeln längs vägarna mellan Solna och Djursholm (det var fortfarande barmark) hade jag bestämt mig för att satsa. Förberedelserna inför uttagningarna påbörjades kort därefter.

Vid det här laget hade jag varit civil i två år och grundläggande soldatfärdigheter behövde repeteras och kroppen härdas. Under det kommande halvåret fokuserade jag enbart på två till fyra mils löpningar med lätt packning, styrketräning, simning, cykling, repetition av teori och marschträning med Kronans kängor och tung ryggsäck. Varje fredag tog jag morgontåget från Stockholms central, klev av på öde platser som Tungelsta och började nöta landsvägarna med en välfylld Berghaus på ryggen. Framåt kvällningen blev det övernattning i bivack med torkning av kläder och att göra upp eld. Dagen efter ställdes färden i motsatt riktning.

Grundläggande var ordet

Jag inställde mig i Karlsborg och upptäckte snart andra förväntansfulla kandidater som drev omkring innan för murarna till Fästningen. De följande uttagningarna ställde erfarenheterna från värnplikten och officersutbildningen i ett nytt ljus. SSG låg på en helt annan nivå och aldrig har jag bitit ihop så mycket. Jag hade heller inte hållit i ett vapen på över två år, men det visade sig spela mindre roll. Grundutbildningen satt djupt förankrad och kustjägarnas starka fokus på strid (på min tid) hade satt bestående spår. Tack för det, Lindeberg.

Uttagningarna gick vägen och Grundkursen i slutet av sommaren startade med hopputbildning. Livet vid ett specialförband skiljer sig påtagligt från annat arbete inom Försvarsmakten, men exakt hur mycket blir klart först på insidan. Jag hade även förmånen att få vara med och välja ut nya kollegor.

Den fostran som kustjägarna ger håller föga överraskande högsta klass och är en utmärkt grund för arbete vid ett specialförband, liksom för det civila livet. Det märktes inte minst i hur antalet ’shooters’ fördelade sig mellan olika förband.

Jag lämnade Karlsborg efter utbildningen och har sedan många år en civil karriär istället. Den tog en ny vändning hösten 2006. Ombord på ett Lufthansaplan till Genève insåg jag att jag behövde satsa mer på skrivandet, som dittills varit en fritidssysselsättning. Karaktärer och scener skissades på alla tillgängliga lösa papper och resulterade fyra år senare i min första spänningsroman, Operation Nordvind.

Boken handlar om en före detta officer vid SSG och en kvinnlig analytiker som dras in i en dödlig jakt på terrorister med tusentals svenska liv som insats. Den tar upp aktuella frågor om det svenska samhällets sårbarheter, konsekvenserna av Sveriges ökade militära och politiska engagemang samt EU:s relation till Ryssland.

Jag skriver även artiklar på bloggen www.aldabergr.se med fokus på krisberedskap och samhällets sårbarheter, ett område som också tar fasta på den grundläggande drivkraft jag tror många av oss delar: att värna enskilda och samhället.

 

Kaj Karlsson, KJ 94/95