När denna artikel skrivs har Amf1:s bidrag till Sveriges tjugoandra styrkebidrag (FS22) till ISAF i Afghanistan, OMLT Kandak (Operational Mentoring and Liasion Team kandak/bataljon) genomfört drygt halva sin missionstid. Våren har kommit till norra Afghanistan. Livet återkommer både i terrängen och hos folket när kylan släpper sitt grepp, dock inte bara i positiv bemärkelse: den s.k. ”fighting season” startar.
OMLT och resten av FS22, det så kallade ”PRT” (Provincial Reconstruction Team, till storlek ett förstärkt svenskt skyttekompani, en jättestab och specialfunktioner) första tid har varit lugn avseende våldsamheter. Vinterhalvåret i landet brukar vara betydligt lugnare i alla avseenden då det kärva klimatet i sig blir en tillräcklig påfrestning för invånarna. Man sysselsätter sig med överlevnad på de resurser man lyckats odla och handla till sig under sommarmånaderna, samtidigt som man förhoppningsvis har ved nog för att hålla värmen i ett land som till stora delar saknar skog.
Efter överlämning av föregående styrka ur FS21 började vi lära känna våra afghanska kollegor i tredje kandak ur 209:e kårens andra brigad. Tidigare svenska OMLT har mentorerat andra kandak ur samma brigad så deras insamlade erfarenheter avseende personalens kunskaper, färdigheter och inbördes relationer var tyvärr inte till någon hjälp. Vi fick börja om från början. Tredje kandak består av chef, stab och sex kompanier. De sex kompanierna i sin tur är fyra skyttekompanier om tre plutoner, ett understödskompani med en av vardera grk-, pv-, ksp- och spaningspluton, och ett underhållskompani med sjukvård, samband, rep och tross.
Bataljonen är grupperad spridd på tre täter och till viss del stridsgruppsinde- lad, d.v.s. att framförallt delar ur under- stödskompaniet (HW/heavy weapons) och underhållskompaniet (Headquarters and Headquarters company) är avde- lade till skyttekompanierna vid deras respektive gruppering. Kandakledningen med en sådan kompanistridsgrupp är placerad i östra delen av staden Shibir- gan. Två skyttekompanier, varav ett på permission, är grupperade i ett barack- läger som förr huserade de sovjetiska ar- betare med familjer, ca 1,5mil söder om staden bredvid ett naturgasraffinaderi. Ett skyttekompani är grupperat ca 10mil sydväst om staden i byn Darzab, en ”hu- vudby” i en dalgång med en historia av upprorsverksamhet.
Över tiden är ett kompani+ på permis- sion och varje gruppering har för eget bruk delar i högre beredskap (QRU, Quick Reaction Unit), och ett kompani är kandakens QRU. Detta i enlighet med ett rullande schema.
Tjänstgörande personal genomför operationer eller rutintjänst bestående i bevakning, vård eller träning/ utbildning som för soldaterna innebär två dagar i veckan med läs-, skriv- och religionsutbildning av civila lärare och mullor.
Kandakens verksamhet styrs av order från brigaden och OCCP vilket slarvigt kan översättas till ”lokalt säkerhetsråd”. På veckovisa möten planeras, utvärderas och samordnas säkerhetsverksamhet med representanter från alla lokala säkerhetsorganisationer i detta forum. NDS (säkerhetstjänsten), ANP (polisen), ANA (armén) och ISAF (de internationella styrkorna) verksamhet ska här samordnas för bäst effekt i terrängen. Brigadledningen och OCCP är grupperade tjugo mil från varandra vilket skapar problem i befäls/ordervägarna.
Tredje kandak
Personalen i kandaken består av officerare (of/officers) vilka är chefer för plutoner och funktioner, underofficerare vilka är ställföreträdande chefer, gruppchefer och specialister (or/other ranks el NCOs/non commissioned officers) och soldater (or, soldiers el privates). Of, NCO’s och många specialister är bildade, medan många soldater är analfabeter. Den läs- och skrivutbildning som ges två dagar i veckan är en meriterande del av soldaternas kontrakt och ett starkt incitament till att låta sig värvas. Lönen är på sju dollar och tre mål mat per dygn. Fredagarna är veckans söndag, d.v.s. ledig dag om man inte har vakt eller är på operation.
Soldatlivet är hårt. Här finns inte ”plutonens timme”, ”förtroendemän”, ”skyddsombud” eller ”fruktstund”. Soldaten är underställd sina chefer och dessas godtycke, men de kan överklaga beslut och påverka sin situation tjänstevägen och genom kompanisergeanten. Personligt ansvar på alla nivåer, en kultur av toppstyrning och strykräddhet innebär viss initiativlöshet. Detta eftersom initiativ i ”fel” riktning kan leda till böter, fängelse eller stryk oavsett grad och ställning. Exempelvis kan skadad eller försvunnen materiel eller skadad personal leda till reprimander, med eller utan en föregående utredning.
Kasernlivet består av vakttjänst, utbildning, träning och vård. Soldaterna bor i regel i våningssäng i sovsal eller i trånga rum, uppvärmda med ved eller gas (när resp. finns) beroende på byggnadstillgång. Morgonen börjar med frukost bestående te och bröd följt av morgonfys och städning. Förmiddagar är fyllda av verksamhet enligt en sexveckors utbildningsplan, vilken föreslås av kompanicheferna och fastställs av kandakchefen. Eftermiddagarna ägnas åt exercis och efter middagen är det i regel ledigt. Lunch och middag är alla dagar i veckan ”pallau”, vilket är ris av varierande oljighet med någon form av kött och bröd. På operationer åker de flesta soldater flak på amerikanska, bepansrade ”HUMVEEs” eller opansrade Ford Rangers. Under patrull/framryckning tar soldaterna stridsställningar för skydd av fordonen när dessa stannar, vilket ofta innebär en bergsbestigning på hundratals meter. Natten spenderas i bästa fall i tält eller inrullad i en filt under bilen. Ledighet bedrivs ”på kasern” förutom permission (leave) vilken omfattar 15 till 20 dagar, en till två gånger per år.
Förbanden är mixade med personal ur alla afghanska stammar och klaner. Ända ner på stridsparsnivå verkar det som att strävan är att mixa så att inga ”gäng” ska bildas utifrån etniska linjer. Etnicitet, klantillhörighet och ställning är av stor betydelse i den afghanska kulturen.
”The Afghan game” genomsyrar all verksamhet. Detta gamla uttryck har inom ISAF den ungefärliga innebörden att spelarna i detta spel i alla situationer, i allt som sägs och i allt som görs alltid har agendan att skaffa sig själv fördelar. Detta beteende kan vid första anblick
tyckas illojalt och korrupt men är det gängse sättet att framlida sitt liv i detta kärva land. Med detta beteende i botten är korruptionen lättförståelig.
Mentorering
Mentorera, rådgiva, träna och att utgöra förbindelsebefäl (liasion) är uppgiften för stabsmentorerna och mentorsgrupperna ute på kompanierna. En svensk officer mentorerar en afghansk motsvarighet, från kandakchefen och stabsbefattningsahavarna ner till kompanichef. Samtliga kompanimentorer har flera svenska officerare i sina grupper för att kunna dela sig på flera täter och exempelvis följa upp en förmiddagsutbildning, samtidigt som kompanichefen med sin mentor planerar operationer, är på orderuttag eller dylikt. Mentorsgrupperna har även ett antal soldater ingående för att ha eget skydd och kunna följa sitt kompani på operationer då det behövs förare, signalister och skyttar till de fordon vi då framrycker i.
Att tillsammans med, och lett av, den afghanska chefen mottaga en uppgift, planera dess lösande, lösa uppgiften, utvärdera den och utifrån det sista implementera lärdomar genom träning, är ett exempel på hur en lyckad ”mentoreringscykel” kan se ut.
Hittills har dock mycket kraft gått till att få kandakens rutintjänst att fungera. Afghanska armén är nyuppsatt efter ett förenklat NATO-mönster. Det finns en del högre chefer med erfarenheter från landets gamla armé som var uppsatt efter sovjetisk modell, och en hel del chefer har kämpat med Mujaheddin. Dessa har jägarstrid och krigsherreledning som organisationsreferens. Det är inte helt lätt att plötsligt organiseras efter andra linjer och börja tillämpa en modernare krigsmakts byråkrati.
Upprorsbekämpning
Counterinsurgency (COIN, upprorsbekämpning) är ett uttryck vilket blivit till ett mantra i militära kretsar efter 9/11 och USA:s uttalade ”krig mot terrorismen”. Det går i stort ut på att, med olika metoder, få ett folk att välja regeringens sida i en intern konflikt. Arméer har genom historien ofta sysslat med detta tillämpandes olika metoder med varierande framgång. Det sägs att upproren drivs av missnöje mot rådande förhållanden av olika art och ett utbrett folkligt missnöje går inte att bekämpa med militära medel. För att nå framgång krävs politiska lösningar där även ”de missnöjda” känner sig tillräckligt delaktiga för att lägga ner sin väpnade kamp. Inte sällan är det makt, jord eller annan ekonomisk fördelning som ligger i botten för konflikterna. Som bränsle, propaganda och rekryteringsunderlag används religion, etnicitet, politiska
ståndpunkter o.s.v. för att rekrytera manskap och logistiskt stöd. Med det sistnämnda tillgodosett försöker man sedan med våldsmetoder påverka motståndaren.
I Afghanistan är strategin för att bekämpa upproret (talibanrörelsen) att först skapa säkerhet för folket m.h.a. ISAF och de nya inhemska säkerhetsmyndigheterna, därefter skapa utveckling vilken ska få folket att välja regeringens sida. Det låter väldigt enkelt men så här tio år efter att talibanmakten störtades kan det konstateras att det går trögt. COIN är å andra sidan en resursslukande och långdragen process redan på konceptstadiet och det krävs en mycket uthållig politisk vilja att genomdriva den. I Afghanistan försvåras det hela givetvis av sviterna efter trettio års krig, dålig/skadad infrastruktur och, från början, avsaknad av statsapparat.
Tillämpningen här är att landets provinser blivit indelning till områdesansvar för internationella militära förband. Sveriges områdesansvar är Balkh, Samangan, Sare Pul och Jowzjan med provinshuvudstaden Mazar e Sharif. Efterhand som landets egen polis, säkerhetstjänst och armé byggts upp har dessa resurser grupperats ut i respektive provins. När deras numerär och duglighet nått rätt nivå (tillräcklig för att ”utbalansera” eller besegra motståndet) påbörjas ”transitionsprocessen” vilken innebär att ledningen för säkerhetsarbetet övergår från ISAF till de Afghanska säkerhetsmyndigheterna i provinsen. Härvid skall även ISAF- förbandet i provinsen övergå till ett stödjande bidrag med civil ledning med utveckling och bistånd som inriktning.
Någonstans där befinner sig nu Balkh, Samangan, Jowzjan och Sare Pul. Vårt OMLT mentorerar 3:e kandak, första brigaden i 209:e kåren och kandaken är grupperad i, och har områdesansvar för, Jowzjanprovinsen. Våldsnivån här är med våra mått mätt hög (även om man ibland kan undra ibland när man läser på internet om våldsbrottsligheten i Sverige) men det är en fredlig provins jämfört med många andra i söder.
I provinsen är polis, militär och säker- hetstjänst spridd över ytan och mycket förenklat kan man säga att polisen fung- erar som ”känselspröt” med stor sprid- ning och är lokalt svaga personellt och vapenmässigt. När dessa ropar ”vargen kommer” förstärker armén situationen.
Nätet med polisstationer och vägspär- rar har dock visat sig för grovmaskigt då insurgenterna nyttjar befintliga luckor för att plantera bomber och genomföra eldö- verfall. Därför har ISAF startat ett projekt kallat ”Critical Infrastructure Protection” vilket är lokal beväpnad milis (inte sällan före detta insurgenter), just nu avlönad av ISAF, som vaktar viktig infrastruktur, vanligen vägavsnitt i anslutning till deras hembyar. Projektet har fått kritik både på regeringsnivån och lokalt ute i by- arna. Denna beväpnade milis kan bli ett nationellt eller regionalt hot satta under någon rik ”krigsherres” ledning som kan- ske betalar bättre och rubbar den lokala maktbalansen i byarna då de med sina vapen skulle kunna sätta sig på byledar- na. För säkerhetsarbetets framgång, och i förlängningen även uppbyggnadsar- betet, har det dock varit bra. Omvärlds- uppfattningen (underrättelsearbetet) har blivit mer heltäckande och säkerheten längs vägarna har förbättrats. Oavsett vem som betalar dessa beväpnade män är det ett första steg till ”reintegration” av upprorsmän i samhället. Kort sagt måste det finnas arbeten åt krigare, gamla som unga, annars finns det ingen mening för dem att lägga ner vapnen. De har ingen utbildning och inte sällan saknar de mark p.g.a. att de är ”fel” son i successions- ordningen, familjen är bortdriven från sin mark/dödad eller så är de förskjutna av släkten.
Tredje kandak
Det vi i OMLT uppfattat som vår kandaks operationskoncept, att vara förstärkning åt ANP/NDS och utgöra OCCP:s ”klubba”, är helt reaktivt vilket vid analys visar sig föga framgångsrikt. Korruptionen, tveksamma lojaliteter och insurgenternas rörlighet bidrar bland många andra faktorer till att säkerhetsstyrkorna (Afghan National Security Forces, ANSF), ANA, ANP och NDS nästintill uteslutande hamnar på efterkälken. Detta mer än något annat är det som chefs- och stabsmentorerna velat ändra på till förmån för ett mer proaktivt beteende. Tyvärr går mycket kraft åt att få de basala uppgifterna i en bataljons rutintjänst att fungera. För att inte tala om att en hel del tiggeri frustrerar.
På kompanierna är det full fart när order är givna. Annars är det emellanåt skralt med verksamhet. Utrustning, färdighet på densamma och framförallt mod finns. Begränsningen i initiativ har tidigare berörts. Det är möjligt att om mer ”uppdragstaktik” kunde tillämpas skulle effekten öka avsevärt. Ett sätt att föra kompanierna i en sådan riktning vore att få till stånd områdesansvar för kompanier, d.v.s. att de exempelvis fick stående order på att alltid genomföra en viss verksamhet i ett visst område ett visst antal gånger i veckan. Hindren
för detta är som nämnts en kultur av toppstyrning, strykräddhet och korruption men även en logisk följd av att de olika säkerhetsmyndigheternas mandat är väldigt hårt reglerade (vilka som får göra vad o.s.v.). De olika myndigheterna aktar sig noga för att ”klampa” in på varandras områden, både rent geografiskt men också uppgiftsmässigt.
OMLT konceptet
Militära enheter med uppgift att stödja allierade med rådgivning, träning, sam- verkan och kapacitetshöjning är ingen nyhet i krigshistorien. I och med att väst- världens period av stora värnpliktsarmé- er för att skydda sitt territorium, invånare och resurser (i landet och utanför) är över läggs dessa uppgifter mer och mer ut på ”entreprenad”. D.v.s. det politiska priset att använda sitt lands ungdomar till det upplevda behovet av säkerhet (speciellt på annan plats än i hemlandet) är för dyrt. Det är mindre kostsamt att skaffa sig allierade i områden som anses vara viktiga och att understödja dessa på olika sätt med målsättningen att skydda sina behov. Om detta kan sägas vara en tendens är det inte sista gången Sverige skickar enheter med liknande uppgift.
Den organisation som nu sätts upp av Försvarsmakten i Sverige innehåller inga förband med denna uttalade uppgift. I länder med kolonialt arv och/eller ambitionen att försvara sig utanför sina gränser finns ofta förband med denna uppgift i den stående organisationen. US Army Special Forces (gröna baskrarna) uppsattes med liknande uppgift efter erfarenheter av andra världskriget när det kalla kriget tog fart exempelvis.
Således kommer även framtida internationella truppbidrag av liknande karaktär vara tillfälligt sammansatta och kräva extra utbildning och nyinköpt materiel alternativt lånad från stående förband. Personalen kommer att tas ur den stående organisationen då ingen ”extrapersonal” finns att tillgå.
Amfibie/KJ och jägarförband passar bra som utgångsmaterial för uppgiften. Befäl och soldater är vana vid att lösa uppgifter självständigt, ibland t.o.m. avskuret från ledning och tyngre logistik. En kärv och konsekvent utbildning med få bekvämligheter förbereder personalen på att klara sig med det den varit förutseende nog att själv packa ner i ryggsäcken (expeditionärt mindset).
Det som mer upplevts som begrän- sande här nere så här långt är materiel- en. Fordon, sambandsmedel och annan teknisk materiel är bra. Problemen är att modern materiel är komplex och mycket underhållskrävande. Militär hårdvara ut- vecklas och inköps för att helst ligga ste- get före en konventionell högteknologisk motståndare och inte ett gäng ”rövar- band” med hemmagjorda bomber, mo- biltelefoner, Kalasjnikov och motorcyklar. Kraven på säkerhet för egen personal gör våra förband så tekniktunga att stor effekt går förlorad i logistikbekymmer.
Fighting season
Nu återstår åtta veckor av vår mission. Sedan värmen kom har vi på kort tid varit med om tre skärmytslingar med motståndet, en polisbil med passagerare har utsatts för en vägbomb i vårt område, en svensk soldat har skadats allvarligt av en bomb i granndistriktet och i det norska området väster om vårt har en självmordsbombare i dagarna slagit till med stora förluster som följd. Säsongen har börjat på allvar.
Vår förhoppning är att våra allierade är nöjda med vårt stöd och att våra råd till dem tagit skruv.
Mer om vår avslutande tid, händelser och upplevelser kommer förhoppningsvis i nästa artikel.
Lt John Andersson Senior NCO mentor 4 riflecoy. 3 Kandak KJ 94/95
